Med ett ryck väcktes den yngsta tösen i huset, vid namn Nathalie, av ett sött sms från hennes kamrat Linnea Erlandsson, som önskade en god jul. En mysig känsla spreds i hela hennes kropp och med lätta steg smög hon sig ner för trappan, för hon ville inte väck herrskapet som sov i rummet bredvid. Väl inne i hennes systers rum knuffade hon till den äldre tösen, som hette Qaroline, med hopp om att dom två skulle förbereda en trevlig julfrukost. Efter några grymtningar klev den äldre systern tillslut upp för att hjälpa till.
Dom sade inte ett ord till varandra på ungefär en halv timme av trötthet. Men allt gick som smort ändå. Qaroline, ja den äldre tösen, hon stod vid spisen mest av tiden. Utan att riktigt veta vad hon gjorde. Hon sov fortfarande kan man säga. Hon stod och roterade med en träslev i den väldoftande julgröten i över en halv timme, fast gröten bara behövde värmas i ungefär 5 min.
Den yngsta tösen hörde knarr från den gamla trätrappan och förstod att det gamla herrskapet hade fått liv i sig. Husbonden hette Johannes och husmora hette Ulrika.  Två nyvakna men ack så glad leenden prydde deras ansikte när dom såg frukostmaten stå redo på bordet för att ätas.
Nu började även den äldre systern få liv i sig och insåg att gröten var färdig.
 Hon slängde i en kanelstång i gröten, som tradtionerna följer, och sverveade gröten till bords.
Herrskapet uppskattade töseras (Kolla noga på TÖSERAS. OCH jag vill påminna om att detta är på gammal smålands dialekt)  omtanke om att förgylla deras julafton med en ljuvlig frukost.
Efter en harmonisk stund på morgonkvisten började alla fara runt i stúan.
Mat skulle förberedes, kläder skulle strykas, hår skulle kammas, och mer där till.
 När klockan tickade runt två tiden var julamaten färdig att ätas upp.
Då ringer telefonen, så herrskapet blev lite distraherade och fick lite ofokus på det dem just skulle göra.  
Det var deras kära släkt 50 mil bort som ville önska dem en god jul, med tjo och tjim.
Sedan åter gick dem till julbordsätandet.
Dem sjöng snapsvisor så det stod härliga till. Dem tryckte i oss mat som aldrig förr.
Ja, så det ska vara i dessa juletider. SVULLA det ska man göra.
Mätta och glaá släpade dem sin svullna kroppar ut till vardagsrummet där den nya TV:n stod. 
Bara några dagar gammal. 
Nästa på schemat var att kolla på "Kalle Ankas Jul", som traditionerna följer.
Att alla var mätta, ja lite för mätta råde det inga tvivel om att julagodiset som dom själva hade bakat skulle fram på det lilla soffbordet. Och som en reflex, och lite glupskhet åt dom upp även det.
Ja julen är inget religöst längre, det har blivit matens och fettmans högtid.
Många små julhälsningar via sms till nära och kära skickades ut med glädje.
Denna dag kunde inte bli bättre.
Undertiden "Kalle Ankas Jul" höll på, gick husbonden över till grannstuúan för att dela ut lite julklappar.
Efter Kalle kollade dom på "Kan du vissla Johanna". En kärleksfull film tyckte herrskapet. Dom blev allt lite rörda.
 Om ni trodde att ätandet hade slutat där så misstog ni er fullständigt!
Ut i den gamla kokvrån gick husbonden och tog sig en tallrik med Janssons frestelse. De två tösera orkade vid detta tillfället inte lyfta ett finger, utan var helt ner sjunkna i den gamle skinnsoffan.
Några klappar under granen syntes, och vem ska inte dela utom den yngsta tösen, Nathalie. Som alltid.
Det har blivit lite av en egen tredition.
På med tomtemask och tomterock,
och med en blandad dialekt mellan skånska och norrlänska fixade hon det galant.
Efter att alla blivit nöjda och glada gick dom till bords ännu en gång för att avnjuta julematen.
Ner i soffan alla kröp i hopp och i kör sjöng de " De Var Då En Välsignad Jul!"