Hon hade flyllt 16 år. Han fyllde 45 år i dag. Hon åkte till honom med sin farmor och farfar för att de skulle fira sin son och hennes pappa. Han förberedde maten. Hon satt i bilen och kände hur det började svida i hjärtat. Han visste ingenting.

Hennes huvud fylldes mer och mer med ångest och smärta ju närmare de kom till kalaset, där ännu en teater skulle sättas upp och spelas. Hennes vita klackskor ekade i trapphuset när dom gick in. Hon rättade till klänningen och kände klumpen i halsen bli bara större och större. Hon ringde på. Hennes farmor och farfar stod bakom henne och småtjafsade om de hade glömt något eller om de fick med sig allt, för en gångs skull. Hon hade märkt på senaste tiden att hennes farföräldrar hade börjat bli glömska. Det gjorde henne lite rädd. Rädd för det okände antagligen. Det var märkbart liv och rörelse bakom den stora trädörren. Hon hörde stora steg gå mot den. Dörren slängdes upp och ljudet som nyss hade varit ett dovt brus bakom den tjocka dörren dånade ny högt i hennes, just då, ovana öron. Barn skrik, mat som stektes, tv:n i full gång och radion på högsta volym. Hon hörde inget av det just nu. Allt stod stilla och tyst för några sekunder. I hennes värld. Där stod han, födelsedagsbarnet själv med andan i halsen och ett brett leende på läpparna. Hon kände smärta inombords samtdigt som hon var glad av att se honom. De hade inte setts på ett bra tag  nu och de resulterade i en stor bamsekram. När hon stod där med huvudet på hans axel kom tårarna fram. "Inte än" tänkta hon. Hon ville inte vara dramatisk och börja gråta mitt i allt ståhej. Anledningen till tårarna var ett brustet hjärta. Han hade flyttat för ett par år sedan många mil bort från henne. Hon hade blivit lämnad och sviken. Hennes hjärta hade slitits ur och blivit trampat på. Men när det gällde det levde hon i tystnad.

Alla hade tränkt ihop sig i det lilla köket runt det lilla köksbordet. De åt väldoftande mat och skämtade och skrattade om vartannat. Efter en utsökt måltid tog de kaffekopparna i hand och förflyttade sig till vardagsrummet där presentöppning skulle hållas. Hon var smått ivrig när det gällde hennes present till honom. Hon hade målat en tavla med sig själv på. Ramen till tavlan hade hon också gjort själv. Hon hade stannat kvar efter träslöjdslektionerna och jobbat på den.

       Hon ville att han skulle öppna hennes present först. Hon var nyfiken och undrande inför vad han skulle tycka om den. Det var så hennes barndom till största delen var uppbyggd. Hon skulle bevisa att hon kunde, att hon var bäst och att hon fanns. Om hon hade bott med honom fortfarande skulle hon nog levt i den världen än. Nu hade hon växt ifrån det och hon kunde vara sitt riktiga jag. Tills hon träffar honom igen då hon alltid kommer tillbaka till det stadiet. Det är som ett lås som inte ville öppnas.

       Hon granskade hans ansikte medan han öppnade presenten som var inslaget i tidningspapper. "Men det är ju du!" utbrast han och tittade upp på henne med ett leende. Hon var inte helt nöjd med reaktionen. Han var även imponerad av att hon hade gjort allt själv. Så vad mer skulle han kunna säga. Men det räckte inte för henne. Det sved till i hjärtat ännu en gång. Men med denna tavlan skulle han aldrig kunna glömma henne, vare sig han ville eller inte. Hon visste innerst inne att han älskade henne och aldrig skulle glömma henne. Men vad han än skulle göra så skulle hon alltid känna sig övergiven av honom.

       Hon hade spelat med hela dagen. Teatern hade inte slutat och hon stod fortfarande på scenen. Strålkastarna bländade henne i ögonen och distraherade henne. Hon glömde sina repliker, sina charader. Hon gick ut från scenen och lämnade vardagsrummet som var fullt mer presentpapper och presentsnören.

Det tryckte hårt mot henns bröst, och hon smög ut i hallen, gick in på toaletten och låste om sig. Där behövde hon i allafall inte vara den fantastiska skådespelaren hon faktiskt var. Hon höll ett fast tag på vardera sidan om handfatet. En stor tung tår rann ner över hennes rödrosiga kind och ner i det vita handfatet som hade spår av gammal intorkad tandkräm. Hon stirrade in i den smutsiga spegeln och såg ett uttryckslöst ansikte. Hon tog en bit papper från den halvtomma toarullen, och började putsa den smutsiga spegeln framför sig. Hennes hand förlorade kraft och hon tappade pappret ner i handfatet. Hennes huvud kändes tungt och hon blundade. Hon önskade att det var lika lätt att ta bort allt det sorgliga från hennes liv som att ta bort smutsen från en spegel.

Hon tog ett djupt andetag och insåg att hon var tvungen att gå ut till de andra snart. Hon tog tag i dörrhandtaget, och tog ett andra andetag som inte blev fullt så djupt. Mer som en suck. Hon möttes av en våg med kärlek och värme. Trots det kände hon kyla kring sitt bröst. Hon gick ut i vardagsrummet där alla var samlade och hon satte sig i soffan mellan sin farmor och sin pappa. Hon såg på sin pappa och mindes sin barndom. Hon försvann långt bort. Man såg ingen skillnad nu som då. Men det var skillnad. Alla visste men höll sina munnar, för vad skulle de säga?

Dagen var slut och det var dags att gå ner från scenen och åka hem. Alla kramades kors och tvärs och sa hejdå i munne på varandra. De gick ut till parkeringen där hennes farföräldras vita volvon stod, och hon hoppade in i baksätet. Alla hade satt sig i bilen och var redo för att åka. Hennes pappa kom ut halvspringande mot bilen med en konsumpåse i handen. Hon började veva ner bilrutan för att fråga vad han ville men insåg sedan att hon hade glömt maten hon skulle ha med sig, och öppnade då bildörren. Hon ville och orkade inte säga hejdå igen. Ta farväl en gång till. Det började svida i ögonen och hon klarade knappt av att titta på honom. Han räckte över påsen full med matlåder och sa något skämtsamt. Som alltid. Antagligen förväntade han sig en kram som hejdå men hon klarade inte av det. Hon sa tack för påsen och väntade på att han skulle vända sig om och gå inte så att hon kunde stänga bildörren och åka snabbt där ifrån.

Hon tog på sig sina solglasögon för att dölja sina envisa tårar, och hon hoppades på att hennes farföräldrar inte skulle märka någonting. För att slippa frågor och medlidande.

Hon åkte hem krossad. Han levde vidare. Hon grät i tystnad. Han diskade upp efter kalaset. Hon skrev en dikt på vägen hem. Han satte sig framför tv:n. Han visste ingenting.